11 mars 2011

Jag hade sett henne flera gånger förut. När hon spatserade genom korridorerna, när hon petade
i maten, när hon kedjerökte då hon trodde ingen såg. Jag hörde henne varje natt, hon skrek, grät,
frågade varför varför varför. Vi låg vägg i vägg och de väggar som skulle vara metertjocka och
skottsäkra kändes som löv emot mitt öra då jag försökte tyda hennes rop på hjälp.

Hon svarade aldrig på tilltal och de dagliga individuella samtalen vi alla var tvungna att dyka upp
på lämnade hon alltid snabbt. Jag tror inte hon sa någonting. Hon pillade säkert bara på bladen där
inne i växthuset som psykologen refererade som sitt arbetsrum.



Förutom under mitt tjuvlyssnande inpå de sömnlösa nätterna hade jag aldrig hört henne yttra ett
ord. Jag brukade knacka för att försöka få henne att lägga märke till omvärlden. Jag försökte göra
mig hörd så hon inte skulle behöva känna sig så ensam för hur mycket alla än försökte kontakta
henne såg hon bara bottenlös ut. Tom. Och hon balanserade alltid på korridorernas vita
markeringar i golvet.

En natt när jag smög ut ur rummet för att gå till våra gemensamma toaletter så var hon där. Hon
stod med händerna på var sida om handfatet och lutade sig emot spegeln. Hon stirrade verkligen
på sig själv och först tror jag inte ens att hon la märke till mig. Jag vågade knappt gå in men jag
behövde spotta ut tabletterna jag gömt under min tunga så jag trippade på tå emot toaletterna då
hon vände sig mot mig och hennes tidigare bottenlösa ögon såg helt plötsligt rakt in i mig. Jag
trodde verkligen att hon läste av min själ.
Jag blev rädd och tog snabba steg inpå toan för att snabbt spotta ut avskummen i min mun så
att jag kunde bege mig tillbaka. Jag hade ju så länge velat tilltala henne och jag hade velat säga
till henne att jag vet hur det är att gå sönder och känna sig utpekad och rädd och förföljd men just
vid det tillfället tappade jag all fattning och ville bara springa därifrån. Men det gick inte,
hon blockerade dörren.



- Hej.
Hennes röst var skör och brast så fort hon uttalat ordet. Det kändes som om hon inte hade yttrat
någonting under hela sitt liv för hennes hälsning bottnade i en förvånad inandning.
- Hur mår du?
Det kändes så fruktansvärt dumt att säga, men vad skulle jag säga? Jag hade aldrig talat med
henne innan, vi hade legat vägg i vägg i nästan exakt tre månader och jag hade hört henne nära
på var eviga natt och jag hade så många gånger velat slå ett hål i väggen bara för att kunna ta
hennes hand och säga ”jag finns här” men egentligen visste jag ju absolut ingenting.
- Jag känner mig tom. Varför är det så?
Jag hade ingen aning om vad jag skulle svara. Jag var också tom men ändå full på vilja. Jag
sökte kontakt genom att ta ett djupt andetag för att sedan kolla henne i ögonen.
- Jag heter Annie och jag vet hur det är att känna sig tom. Och här är vi fast för att förlora oss
i tomheten.
- Jag ser ingenting längre. Det är som om världen har försvunnit under mina fötter och jag
flyter runt i ett vakuum och jag hör ingenting för det finns ingenting här men allt är ändå här,
eller hur?
- Vad ser du? Frågade jag.
- Ingenting. Allt är svart och jag ser inte vart jag sätter mina fötter. Jag ser inte solen längre
och jag känner inte av kudden när jag ska sova och maten vi får dunstar bort innan den når
min mun.


[bilderna tagna ifrån tumblr]

En del ur en novell som jag skriver på.


Gråten i halsen, paniken, jag springer fram och tillbaka och tillbaka för att röra mig framåt igen för jag
måste ta mig någonstans för blir jag fast här så fastnar jag i allt det här och jag kan inte bli kvar för då
blir allt det här verklighet.


Ångesten, den bitande huggande infernaliska ångesten, när ryggraden inte syns lika mycket som den borde.
När min spegel lurar mig. Varför lurar den mig för? Jag ser ju inte ut så. Jag känner mig inte så. Det är för
mycket att ta i och det är för mycket för själen att bära på och jag måste bli mindre mindre mindre för visst
kommer allt kännas lättare då? Visst kommer hjärtat lätta då?


Med tunnare blodådror borde det inte pulsera i mig lika starkt och med en svagare puls måste det väl ändå
bli enklare att andas? Om man saktar ner kroppen? Cirkulationen? Kan vi sakta ner nu? Jag hänger inte
med kan vi sakta ner nu?


Och jag vill inte att någon ska se. Jag vill inte att någon ska märka men hallå varför märker ni inte för?
Märker ni inte att jag försvinner går sönder märker ni inte att det är för mycket tomrum här för att jag
någonsin ska få plats? Ser ni mig varför ser ni mig inte kan ni inte bara sluta kolla för jag existerar inte.

I was never good enough to find


Solen skiner igenom persiennerna men jag är för desperat med mina försök att lyckas analysera alla
tomma tankar att solen hinner gå ner igen innan jag märker att jag är vaken. Mörkret faller över mina
lavendeldoftande lakan och även fast stjärnorna lyser kan jag se att de gråter och jag liknar mig själv
med en stjärna utan direkt innebörd som gråter det stoft som får älvorna att flyga.

För länge sen trodde jag att kärlek läkte alla sår, sedan började jag undra ifall jag ens var viktig nog
för kärleken att finnas till och helt plötsligt tvivlade jag istället på min existens och jag litade nästan på
det faktum att jag bara var en vålnad som jagade alla vackra ting emot förintelsen.

Så istället gömmer jag mig.
Jag håller andan, pressar samman ögonlocken,
och låtsas att jag flyger.


6 augusti 2011

Även fast vi sa att vi skulle ses då du skulle komma hem igen visste vi nog båda att det här var slutet.
Jag var förvånad över hur sammanbiten jag var med tanke på att du skulle försvinna ifrån landet i
månader - kanske år, och jag var förvånad över hur situationen kändes trots att jag visste hur du skulle
träffa och kolla på andra flickor och trots att jag visste att du kysst så många andra förutom mig under
den tiden vi hade träffats, även fast du inte visste om vad jag vet.
Jag visste att jag aldrig varit den enda för dig och därför gav jag upp hoppet om vad som kunde blivit en
saga, jag ville bara vara glad och vara kär.

Jag fångades upp i orkanen som skulle vara tinget vi och du snurrade min jord tusen gånger om och om
jag visste hur allt skulle sluta upp hade jag troligtvis stannat på plan mark men man ska aldrig ångra
någonting någonsin för vid en tidpunkt var det exakt vad man ville. (vilken färg har själen, älskling?)

Och på flygplatsen drack vi kaffe och rökte tusentals cigaretter och höll handen och jag vågade inte möta
din blick för jag förloras så lätt i dina bruna ögon och jag ville ju så gärna att du skulle stanna kvar men
det gjorde du inte.

Innan du gick la du en servett i min hand där du snirkligt hade kluddat ner sex opålitliga ord,
”I'll come back when I can”. Men jag sa nej.

- Come back when you can stay forever.


vi går ut och brinner upp i natten

Dolda budskap och omvänd psykologi. Jag sa försvinn och du försvann och med de orden förlorade jag dig. Inte i den mening att du var borta, utan för att du inte stannade och därav sjönk. Försvinn betyder kämpa, dra åt helvete betyder stanna hos mig och släpp taget betyder håll hårt om min hand för jag sipprar iväg och jag behöver dig nu mer än någonsin.


jag skriver igen men undrar över vad

Egentligen gör det mig inget att han har funnit någon ny att älska. Att han har funnit nya fingrar att fläta
sina med och att han har funnit någon ny som han faktiskt vill kalla sin. Vi brukade säga att det skulle
vara vi för alltid, så länge det fanns tid för oss men vad vi inte insåg var att var timglas når sin ände och
att sand är inte för evigt. 

Kärlek är ju som sand, egentligen. Man kan varken hålla för hårt eller släppa taget för vad man än gör
finner sanden sin väg genom fingrarna. Och ingen strand är heller oändlig.

Han brukade kalla mig för godis. Godis och allt gott och sött och surt och starkt och mjukt i världen.
Han brukade säga att jag var en perfekt dos av allt.

Jag minns den första gången vi träffades. I vimlet på en altan fylld av dimmiga blickar och tomma ölburkar.
Han hade uppvikta jeans, en slapp t-shirt och en blick som kunde få vem som helst på fall. Men det finaste
av allt, han samlade på pussbiljetter. Jag hade inte ens hört hans röst förrän han tappade en näve med
pussbiljetter framför mina fötter och frågade ifall han fick kyssa mig tills solen gick upp.
Hade jag haft förmågan till att tala då hade jag sagt ja, men det behövdes liksom inte. En flackande blick
och ett vagt leende senare kysstes vi, och ibland känns det som om han har kysst mig ända sedan dess.

Jag kan fortfarande smaka hans läppar. De smakade cigaretter och snus och jordgubb och alkohol och
ibland kan jag önska att den smaken höll för evigt.

Dina pussbiljetter går till någon annan nu och mina kyssar går åt världen och vinden och sanden.
Och vi sa för alltid. Men något sådant finns inte.



(och mina ord är ur fantasin och min inspiration kommer med vinden)

en annan del av aprilhimlen

Ibland kan jag verkligen inte förstå mig på, förstå mig på varför pojken med de vackraste ögon och den ömmaste beröring såg just mig. Vi hade stött på varandra på krogen och sådant tidigare men det var först i blåsten den kalla höstkvällen han faktiskt såg mig. Han bad om eld och det enda jag visste om honom då var att han rökte röda marlboro och hade bruna ögon med den mest intensiva blick. Liksom som om han försökte kolla bortom mig men ändå hålla ögonkontakt.

Jag famlade fram min gamla statoiltändare som hade alldeles för ynkligt med gas i, och sträckte över den. Hans fingrar snuddade vid mina och för en millisekund kände jag värmen ifrån hans hand. Tänk om jag visste då att den där handen bara några veckor senare skulle vara ihopflätad med min och tänk om jag visste då att de där läpparna som endast yttrat tre ord till mig skulle kyssa mina passionerat under det förfallna aspträdet i parken.



(en annan del av aprilhimlen)

andrafebruaritvåtusenelva


Jag gick nedför trappan i tunga steg. Vi hade legat i hans säng och pratat oavbrutet i timmar, det enda som ibland tystade oss var då jag fann mig själv drunknande i hans ögon. Jag ville inte gå därifrån.


Jag steg utanför dörren och telefonen ringde. Hans namn dök upp på displayen och jag räknade till tio innan jag svarade, jag ville inte verka allt för ivrig. ”Ge mig en kyss innan du går, en kyss att bygga en dröm på.” Jag vände mig om och där stod han. Han log mot mig och jag drunknade igen. Och jag visste att han var min.
Han var aprilhimlen.


Jag har börjat på en novell.


-