om att vara kluven annorlunda men alltid sig själv.

Det är många som har påpekat mitt sätt och hur jag yttrar mig här. Att jag är som olika personer när
jag skriver hur min sprallighet och intensitet är förvirrande och att det inte känns som att det är ”jag”
när jag skriver alla gånger. Att folk har sagt i verkligheten att de trodde att jag skulle vara djupare mer
analyserande inte lika glad och allt vad det innebär. Och sedan att det känns som om jag är någon
annan då jag försöker förstå mig på berätta filosofera och allt sådant.

Det som förvånar mig är hur dessa människor då kan tro att man alltid är på samma vis. Vi alla har
stunder då tankarna ekar och vi alla har stunder när vi hoppar omkring i ren eufori och lycka och är
sådär interna och spralliga och allt vad det innebär. Hur man yttrar sig talar och skriver hör ihop helt
med detta, jag har bra stunder spralliga stunder därav uttrycker jag utefter detta och jag har stunder
då hjärtat går i kras och tankarna spirar åt tusen håll och även då följer mina ord det spåret, jag har
stunder av tomhet därav ekandet av blankt under flödet på tangenterna och jag har stunder då jag
behöver yttra mig berätta få utlösning för allt som fyller upp själen och jag har stunder då jag bara vill
vara. Är vi inte alla så? 

En människa är ett ihopkok av flera olika personligheter som påverkas och tränger fram på grund av 
situationer humör inställning händelser och sinnesstämning. Att kunna uttrycka alla dess sidor av en 
själv är viktigt, man behöver få känna sig fri släppa lös alla ens perspektiv och det är viktigt att kunna 
identifiera sig och fläta samman dessa sidor. Det är viktigt att inse att man är så mycket mer. Det är viktigt 
att inte fastna i en person som stänger ute det andra som trycker på, vare sig det är de glada ledsamma 
melankoliska spralliga tysta tomma eller fridfulla sidorna. De alla är så fruktansvärt viktiga för att vi ska 
kunna känna oss hela. Man talar om en tomhet i hjärtat själen och kanske är det ibland just det.


Ord från en annan tid.

2 april 2011
Jag blir mållös av ditt sätt och jag blir mållös över hur du ser på mig när du är fnittrig och full och
jag blir mållös när du säger till mig att du är gosig och vill ha mig hos dig och jag blir mållös då jag
somnar med dina armar om mig och vaknar på exakt samma sätt.



2 juni 2011
Du frågar mig ifall det är bara du och jag emot världen. 
Jag vill skrika ut hur min värld stannar när du är hos mig och hur jag ligger och känner ensamheten
när du inte är här.



8 juli 2011
Har fått återse den vackra gyllenbruna famnen och ingenting gör liksom ont där, som en fristad och
en håkan-konsert och aprilhimlen och en midsommarnattsdröm för åh han är ju solskenet då jag är
ensam.




7 september 2011
Och jag vet att jag sagt att vi håller på att dö men man måste dö några gånger innan man kan leva.

rädslor #1.

Jag är rädd för mörkret och clowner och framtiden men framför allt är jag rädd för att
behöva inse ensamheten och sanningen.

Ett ramligt utkast med gryningen och uppsnärjd i det blås extravers.

Den jobbigaste matematiken är kärleken.

tjugoförsta april tvåtusentolv.

Jag drömmer att du kysser mig för att sedan kyssa alla andra

Vad skrämmer dig?

Just nu är jag rädd för att vissa människor ska lämna mig och jag tänker på alla de människor som
jag en gång ansåg vara de närmsta jag hade som jag inte ens talar med längre, och jag är rädd
rädd rädd för att de som betyder allt världen livet alla känslor som exploderar, om några år kommer
att vara lika långt borta. Jag är rädd för att berätta för mina potentiella barn om personerna jag mötte
när jag var ung som formade hela mitt jag och hur jag inte vet var de håller hus eller vad de gör eller
om de lyckats eller om de uppfyllt sina drömmar eller om de andas luften de suktat efter. Jag är rädd
för att se tillbaka på mitt liv och inte veta ifall de jag älskat de som räddat mig de som hållt mig uppe
de som hjälpt mig klättra fortfarande är vid liv och jag är rädd för att livet inte ger samma känsla och
jag är rädd för jag kan inte spara känslor som bokmärken i själen. Jag är rädd för att jag en dag
kommer tvingas behöva sluta älska för att jag inte ska gå sönder inuti och man kan säga hur många
gånger man vill "du får aldrig försvinna ur mitt liv lova lova lova" men alla runtomkring kommer att
välja olika vid livets alla vägskäl och jag tvivlar starkt på att någon kommer vilja välja samma stig
som en själv och helt plötsligt stöter man på någon på ett café någon gång och tänker "är inte det 
han hon som förändrade mitt liv?" 


Vad skrämmer dig?

8 mars 2011.

Du frågar om jag är kär i dig och jag svarar att jag inte vet vad kärlek är
men egentligen är jag bara rädd för jag tror att jag vet.

Jag tänkte faktiskt att jag skulle skicka dig ett brev, eftersom vi aldrig pratar eftersom vi aldrig ses.



Jag tror på logiken i hur ologiskt allting kan vara, jag tror på människans sätt att tänka och överleva och
jag tror på spöken och andar. Faktiskt. Jag är för naiv och nervig av mig för att inte tro på det och jag är
för rädd för mörkret för att inte tänka mig för vart jag trampar. Men jag tror inte på någon speciell gud och
jag tror inte på något liv efter detta även fast jag så himla gärna önskar att jag gjorde det för visst har vi för
lite tid och visst ökar tiden farten hela hela tiden? Jag tror inte på ödet för inget är hugget i sten och det
finns alltid en chans att göra en förändring ifall man vill och mina tankar och mina val är mina egna,
inte ödets. Jag tror på karma. Inte på karma som säger att om du gör en god gärning så belönas du med guld
men jag tror på förbättringen av ens eget befinnande då man gör sådant man blir stolt över och jag tror på att
man mår bra av att göra sitt liv till en positiv cirkel istället för att kniva sig själv gång för annan för att man
funnit en säkerhet i självdestruktiviteten. Jag tror på att man vinner och förlorar för det handlar inte om att
agera rätt, det handlar om att acceptera sina misstag och låta själen berätta för dig att du ska fan inte göra om
det där för det gjorde ont och jag är inte odödlig.


arton fyrtiosju

Världen är så fruktansvärt stor och här sitter jag med gråten i halsen för att det finns så oerhört
fina människor där ute som kan göra sådan skillnad genom några ord. Just nu tackar jag världen.

.

jag vet att jag är ganska opersonlig och att texterna många ber efter kommer med glesare mellanrum
men ni ska veta att det brinner i fingrarna och jag har så många idéer uppskrivna som ska börja betas
av så fort jag från rast från verkligheten. och jag önskade att jag vågade visa er allt jag skrev men 
snart startar jag upp ett eget litet projekt och då är jag rätt säker på att det blir bättring, faktiskt. 
och jag känner själv lite att min blogg mest innehåller pluggsnack och klagerier och ursäkter och jag
ber om ursäkt för det heheh ops.

dagboksutdrag, 16 december 2011 00:32.

Jag skräms av sanningen så jag gömmer mig som vanligt och jag fortsätter att hoppas på det
omöjliga eftersom det är enklare att låtsas. Jag svarar inte på brev och jag tar inte tag i
någonting för jag är alldeles för rädd att jag slutar upp färdig och utan målsättningar.
Kan man bli beroende av tron på något större? Så mycket större att det inte får plats och allt
bara blir förvirrande?

Dagboksutdrag.

Åker bil i timmar och timmar om och om igen medan Norges berg konstant omringar mig
och Marina & the Diamonds tar över och do you think you're good enough och I can't see
och själen dunkar i takt till I don't know who I wanna be. Snö och berg och tunnlar i
mångfald och ljuset svackar som en fackla i natten och jag har tid att tänka nu och vad
är meningen med det?

-

tumblr

Idag tillåter jag mig själv att avlägsna mig från verkligheten. Lyssnar på Summer rain och längtar efter
dagarna jag tar mig härifrån, dagarna jag får resa och vara i rörelse och jag vet inte om jag någonsin
vill stanna någonstans. Jag vill leva ur en ryggsäck och i sjaskiga lägenheter som är bra bara för att de
kallas mina egna. Vart man än hamnar vill man aldrig bli fast och jag tänker aldrig för mitt liv fastna här.

Hej. vad brukar du göra när du känner dig vilsen och ledsen och bara vill försvinna ner i marken?



Jag skriver ner allting, allt som cirkulerar i huvudet, alla känslor jag kan och inte kan sätta ord på, allt som
känns omöjligt och hopplöst, allt som är logiskt så som ologiskt. Det hjälper något så obeskrivligt att skriva
tycker jag, man får liksom se saker ur ett annat perspektiv och man kommer på så mycket om sig själv och
situationen man bemöter, om man ser något på papper är det så mycket lättare att få rätsida på det
som stormar i huvudet. Det lättar på kaosen.

Annars är det himla bra att lyssna på musik och tillåta sig själv gråta och om man känner att ord på papper
inte är nog bör man ringa någon som inte behöver ha alla svar men som lyssnar bra och en promenad är
också alltid uppfriskande för själen. Ungefär så.

dom säger att stan blivit tyst och ful och öde, älskling


Världens absolut bästa Lisa. Helvete vad kärleken jag har för henne kan blåsa mig av stolen.

tjugofemte januari.

Sover med hjälp av kemikalier och vaknar vinglig och förvirrad. Ett förstört minneskort gör att jag inte
kan fotografera bort vredet och klockan är lite men ångesten drar ändå över för det finns för lite tid för
ingenting. Och man vill bara orka. Så snart som möjligt rymmer jag och det ska bli så himmelens fint.

: I don't know what more to ask for, I was given just one wish.

Så sitter jag där igen. Bara några år senare, tusen erfarenheter rikare, men svagare än någonsin. En
fläkt brummar något så infernaliskt och soffan jag sitter på känns exakt likadan som den gjorde då.
Väggarna har samma färg, det luktar likadant, och ett ansikte på en människa som en gång var en del
av det hela kollar skamset bort vid ett flyktigt möte.

Och sen ett nytt ansikte. Ett nytt försök. Ett nytt sätt. Det är mitt val och jag pendlar emellan tankarna
ifall jag har misslyckats med mig själv eller ifall jag äntligen är på väg.


Om ni ville göra mig en tjänst.

Dagarna går i en konstant längtan efter helg. Måndagar är en domedag i sig och man försöker liksom
göra det mesta av tiden innan, för att sedan bara drömma om att kunna gömma sig under täcket.
Kurser avslutas inför vårterminen och stressen påverkar varenda faktor i vardagen och man måste
hinna måste hinna och man tappar hälften av det som är viktigt på resans gång. En evig längtan efter
helg och en evig längtan på att slippa tänka, bara för en minut.

Och jag vill så himla gärna skriva för jag skriver aldrig länge för jag har ingen ro så allt som kommer
upp i huvudet när jag försöker skriva är pedagogiska ledarskap och samhällskunskap och frågor om
källkritik. Vilket inte är intressant någonstans. Kan inte ni bara kommentera med låttiteln till er
favoritlåt just nu eller ett ämne eller lite vad som helst så jag har något att basera en text på?
Vore så himla tacksam för det.


Utkast: Dec. 25, 2011

brev är så bra. För även om man vet att någon på mottagaradressen läser, så kastar man inte ut sig
lika lätt. Och ingen kan riva sönder ens själ över papper, men man kan riva sönder papper ifall man är
rädd för att bli skadad. Jag är så himla rädd för att gå sönder. Och jag hoppas att det du säger stämmer,
att en dag lär man sig att använda livet bättre, för man når en viss gräns då man börjar få blåsor av
att stå och trampa.


: om att sova ensam.

garderobsdörren stängd, absolut. Någon kan ju gömma sig där och den synen vill man inte ha chans
att fantisera ihop med hjälp av skuggorna som uppenbarar sig då man släcker lampan. En titt under
sängen är obligatorisk, och hemtelefon mobiltelefon vid sängen om jag skulle höra något misstänksamt.
Att våga titta efter är för mycket för själen, det går inte när man är ensam. Ryggen mot väggen, alltid.
Vaknar jag måste jag ha översikt men för att inte skrämmas till vettet av vad för syn jag kan stöta på
så har jag nallen så nära kroppen jag bara kan i en omfamning. Min fina nalle som är ungefär hälften
så stor som jag själv och som gestaltar sällskap när jag sover. Ingen musik i öronen, inget som kan
stänga ute vad som kan ske utan min uppsikt. Hjärtat klappar tungt och det tar timmar innan jag kan
somna. Multipla uppvaknanden av andnöd, dessa jävla mardrömmar. Var tyst kattjävel, är det du,
en inbrottstjuv, eller döden?


Tidigare inlägg
-