gråter

"The Austin teenager had a life-threatening heart condition he fought every day as he was growing up.
After cheating death three times, Ben Breedlove, 18, finally lost his life on Christmas night after suffering
from a heart attack. But not before he recorded videos of his life and near-death experiences and how at
peace he felt when he believed he was leaving the world."

 




2011-12-23

Det är fantastiskt hur nya ögon och nya perspektiv kan förändra ens syn på saker och jag tror
att det är först då man kan märka att man faktiskt har växt till något bättre. Det är så lätt att
säga att man aldrig kommer någonvart och att man känner sig exakt likadan som man gjorde
för flera år sedan, men bara något så simpelt som att besöka en plats två gånger kan förändra
allting. Tänk att göra ett schema för olika resor som pågår i ett år, resor stora som små, och
att sedan följa det i kanske fem år eller något sådant. Vilka band man skulle kunna skapa till
platser som en gång verkat obetydliga. Och tänk ifall man gjorde samma sak med människor.


I'm no beginner so set the heaven on fire, when there's no turning back from who we are. We used to fool around every night, live like a virgin everyday, now everything's so out of control and I'm just an old cliche




Inatt sov jag nästan nio timmar vilket är en riktigt bedrift med tanke på sömnen jag fått de senaste
veckorna och jag lyssnar lite nostalgiskt på Fibes oh fibes för att få tillbaka känslan jag brukade få.
Idag ska vara en bra dag och jag ska göra något vettigt och det är dags att komma någonstans,
det finns för många obesvarade brev som ligger och väntar och för många uppstartade projekt som
måste avslutas för att slippa kaosen och man når en viss gräns då man inte längre har tid att vänta
på att något ska svepa en av stolen och vindpusten av motivation får man fanimig skapa själv.
Det är dags att komma någonstans med livet nu.

365 dagar.



Idag är det ett år sedan jag med nervösa ben gick ner till centrum här i lilla falköping för att
möta lisa för en fika. För ett år sedan skedde begynnelsen på en fantastisk vänskap och du är
färgen när vardagen är grå och du är som jag när du dansar. Även fast vi bara har känt
varandra i ett år så känns det som om du alltid funnits där för jag vet inte vem jag var innan
jag träffade dig.

Tack, så jävla mycket tack för att du är du och för att vi fick chansen att upptäcka oss.
Du är en del av mig nu.

Ang distansförhållanden.

Jag fick en önskan om att skriva om min åsikt angående distansförhållanden så here we go.

Eftersom jag aldrig har varit i ett distansförhållande så har jag inte kunnat bilda en riktig åsikt om ämnet
men jag ser på det som så att allt hänger på känslorna. Det hänger på hur mycket kraft man själv känner
sig kapabel till att lägga ner på förhållandet och hur mycket vilja man har för att det ska fungera. Vill man
verkligen och är sådär förbaskat upp-över-öronen-kär så får man det att funka. Känner man att det
verkligen är värt det så får man det att funka. 

Sedan är nog något av det allra viktigaste ändå tilliten, finns inte tilliten där driver man sig själv och troligtvis
sin partner till vansinne. Det är ju så, man tänker på ett helt annat sätt när man är kär och det är så himla
lätt att bli överdrivet paranoid och snickra ihop idéer i huvudet och bli frustrerad och kasta ur sig saker och
bara känna sig desperat och ärligt talat, monumentalt galen. Detta stämmer in vare sig det gäller ett 
distansförhållande eller ej, men distansen gör ju givetvis praktiskt taget alla situationer som har med ett 
förhållande att göra svårare att hantera. 

Det viktigaste av allt, för mig, är att man inte har en känslomässig distans. Jag menar, jag hade hellre haft
en partner på andra sidan jorden som jag ändå känner en samhörighet med och som jag kan lita på, än att
konstant vara nära någon som jag ändå aldrig riktigt är nära

Ett förhållande kan nog ske med vilken distans som helst, så länge de olika parternas hjärtan och känslor
är ihopflätade med varandras. Och det är ju lite som det där ordspråket, vare sig man tror att man klarar
något eller tror att man inte klarar något, så har man rätt.

muskelmassa eller självinsikt? - en uppsats om mod.

De flesta barn fascineras av starka hjältefigurer från alla de omtalade disneyfilmerna och växer upp till idealen som säger att styrka och utseende är makt. De muskulösa, självsäkra tv-karaktärerna vinner alltid i slutändan och det är de som vågar ta sig an alla monster, medan de mindre, lågmälda karaktärerna håller sig i bakgrunden och pekas ut som ”offer”. Det sägs ju inte högt, men undermedvetet uppmuntras vi till att tro att mod är makt och styrka. Är det verkligen så? Borde inte benämningen mod baseras på mental styrka?

Jag anser mod vara ett väldigt brett ämne. Mod kan ifrågasättas och ifall vi känner att vi saknar det kan bristen av mod utsätta oss för många förhinder i vardagen, men är inte det vad mod borde handla om? Att våga? Att våga möta hindren och våga tro att man själv kan övervinna allt man tar sig an. Tron i sig, är inte det modet?
Jag läste en bok för ett tag sedan som är ett väldigt bra exempel. ”Ut ur mörkret” skriven av Linda Caine, en tidigare psykpatient, och hennes psykolog Robin Royston. Hon lägger frivilligt in sig på en psykanstalt på grund av intensiva självmordstankar och brist på självkontroll. Hon tappar greppet. Enbart genom att våga erkänna att hon har problem så möter hon ett hinder, och redan där ser man mental styrka, och mod.
Man får följa hennes färd i att förstå sig på sig själv, och man får läsa om hur hon steg för steg vågar gräva djupare i sitt inre för att förstå sig på varför hon mår som hon gör. Psykologen jobbar för att finna hennes mod, att få henne att våga öppna upp sig och acceptera sig själv samt hennes förflutna.
Det är också mod. Att våga se på sig själv med klara ögon och tänka ”det här är faktiskt jag, jag kan inte ändra mitt förflutna men jag kan låta det stärka mig istället för att dra ner mig”.

Sedan kommer vi till frågan, är mod alltid bra? Den frågan är lätt att ifrågasätta. Mitt personliga svar på frågan är ja, mod är alltid bra. Men mod kan också lätt blandas ihop med att vara överdrivet självgod och tro att man klarar allt för att man är en överdrivet exceptionell människa- vilket är en helt annan sak. Sedan tror jag också att vissa med överdriven självgodhet kan tro att deras styrka handlar om mod, vilket kan leda till tron om att mod är makt, och detta kan sedan utvecklas till att de sätter sig över andra på någon slags piedestal. Att personen i fråga helt enkelt tycker att den är idealmänniskan. Detta kan då evolvera till förtryck emot dem som inte är likadana, så som könsförtryck och rasförtryck- och detta är givetvis inte bra. Men då handlar det om individens brist på självinsikt och dess bild på mod, styrka och makt, inte modet i sig.

I min mening handlar mod om att våga vara sig själv, att våga stå för sina egna åsikter, att våga öppna upp sig- erkänna svagheter, att våga söka hjälp när den är behövd och att våga låta andra komma inunder fasaden man så lätt sätter upp som en försvarsmekanism. Mod handlar om att gå bortom sig själv, se den större bilden och våga kämpa för att nå sina mål. Att våga drömma, att våga leta efter svaren man behöver för sitt mentala välmående, att våga försöka, och med stort undertryck- att våga misslyckas.

mod handlar inte om att kunna, det handlar om att våga. Och modet i att våga, det om något anser jag vara styrka.


i'm just really tired of feeling like shit


ut ur mörkret

"Jag visste inte vilken färg jag hade på fötterna förrän det regnade och
jag sprang genom det blöta gräset" - Linda Caine

För visst finns det så mycket vi inte ser och de minsta lilla erfarenheter vi missunnar
för att vi finner de irrelevanta för oss själva kan vara de som egentligen hade gjort
mest skillnad. Man får liksom ta varje chans.

såhär är livet just nu och det känns faktiskt jättebra.

Livet är faktiskt fint ibland och det är knasigt hur lätt det är att stänga ute alla goda
faktorer och fokusera på de dåliga. Man gräver ner sig i sig själv liksom. 

Finaste i livet just nu är nog musiken. Imorgon ska jag dansa mina fötter galna till
Håkan Hellström med en flicka som är som mig när hon dansar. Melissa Horn har
släppt ett nytt grymt album och hennes ord är så rätt och bra så jag avlider.
Sen letar jag ny musik hela tiden ungefär och att leta ny musik är ju typ ultimat
glädjeboost. Feeling.

Sen skiner faktiskt solen idag och även fast det är kallt ute är det fint att titta ut på.
Och jag fotar lite granna och jag myser ganska mycket och pussar och hålla handen
och att få höra att man är bra och sådär är faktiskt jättebra för själen. 
Sen är jag faktiskt ikapp i skolan vilket är sjukt skönt och jag läser mycket för
inspirationen finner jag i orden som kommer ur högtalarna eller bland nyvända blad
(både ur en bokstavlig och metaforisk synvinken). 

Och bra saker händer varje helg i sex veckor nu och jag tjatar ju hela tiden om att
jag behöver saker att se fram emot så det kanske är därför mitt hjärta är lite varmt nu.
För dagarna känns inte så gråa längre, inte just nu.

Känslan av att få höra att man är betraktad som en kvinnlig version av Håkan eller Lars.


När jag började blogga var det mitt sätt att ventilera. Jag skrev allt jag tänkte och allt jag
kände och allt jag varit med om. Meningen var att få ur mig allt jag inte hade modet att
säga till någon. Att prata med folk om saker är inte alltid så lätt och då kändes en blogg
som ett bra alternativ. Inte trodde jag att någon skulle läsa.

När läsarantalet steg slöt jag mig liksom. Bloggen blev lite som alla andras med dolda budskap
och stiltips och allt sånt dära som man ser överallt nuförtiden. Jag tappade konceptet helt. 
Inte ville jag att flera hundra människor jag aldrig mött skulle veta mina djupaste hemligheter
liksom. 

Efter ett tag skrev jag lite i alla fall. Jag plockade fram en gammal bok med texter där jag
noggrant valde ut inte allt för avslöjande texter för att sedan publicera dem. The breaking
point var när jag fick en kommentar om att någon kände exakt som jag, och när människor
skrev att jag påverkade dem. Och det var liksom då jag fann inspirationen. 

Känslan av att kunna påverka och hjälpa någon genom att bara göra det man brinner för,
alltså den känslan borde verkligen alla få känna. Och jag tror att ni gör det, även om ni
inte vet om det själva. För vad man än gör, vilka råd man än ger till någon så gör man sig
hörd och även om inte alla följer ens råd så har de lyssnat. Och förhoppningsvis förstått. 
Var aldrig rädda för att göra er hörda. Jag var brukade vara rädd men genom att skriva
har jag fått lära mig att jag inte är ensam, ni är så många som är precis som jag.

Känslan av att bli hörd. Under en lång period dansade mina fingrar över tangentbordet och
jag fann den där passionen i att yttra mig som jag sedan en tid tillbaka hade tappat. Ni
säger att jag inspirerar er men sanningen är att ni är min inspiration och ni är min kraft i
skrivandet och vore det inte för er och er fantastiska respons hade jag aldrig haft orken till
att ens publicera mina inlägg. I mailen jag fått har några skrivit att jag har gett er stöd och
fått er att ta upp erat skrivande och fotograferande men jag är ju precis som er. Hade det
inte varit för erat stöd hade jag aldrig känt att jag kunnat påverka någon genom att bara
skriva och då hade jag troligtvis aldrig gjort det heller. Så tro aldrig något annat än att ni
betyder otroligt mycket för mig, även fast jag inte vet vilka en bråkdel av er är.

Jag kommer aldrig ha tusentals läsare och jag tror inte heller jag kommer bli något större
genom det jag gör men vet ni vad? Känslan av att bara kunna påverka någon, så som jag
fått känslan av att jag gör nu, är allt som krävs. Och även om ni inte stannar här för alltid
så stannar styrkan ni gett mig alltid kvar. Och med detta vill jag helt enkelt tacka er.

Ni är fantastiska. Ni är passionen. Låt aldrig någon trycka ner er för den ni är,
den ni är är precis den ni ska vara.

7sep

Det här med att skriva och blotta sin själ och vara ärlig i varenda känsla man försöker
förmedla är något av det finaste som finns att läsa. Och jag önskar att jag vågade visa er
mer av det jag skriver, för bloggen är ju ändå jag liksom och just nu känns bara bloggen
som en fånig fasad.

Att våga. Förut vågade jag skriva så himla mycket mer i här. 
Då kunde det låta såhär och såhär och såhär och såhär

och såhär:
"Vi rispar på ytan för att det är enklast så. Vi rispar på ytan för att inte komma för djupt
och för nära och för att det inte kommer med lika mycket ansvar. Ansvar skrämmer människor.
Att tvingas prioritera andra över en själv och att tvingas inse hur hemsk vissas tillvaro kan vara
eller att tvingas se sanningen i världen vi lever i. Vi rispar mestadels på ytan eftersom den lilla
bubbla vi lever i är så mycket tryggare än helheten vi egentligen borde se. Vi har allt för distanserade
perspektiv, vi är alla allt för egoistiska och vi är alla för upptagna av våra egna problem att vi
stänger ute andra ifrån våran egna bubbla där någon annan egentligen skulle kunna ha funnit
svar på sitt egna sökande efter trygghet.

Delad trygghet, delad rädsla, och delade känslor.
Att finna någon som är exakt lika rädd för att vara ensam och för att blotta sitt inre som sig själv.
Att finna någon som delar ens panikångest, tankar och drömmar om världen utanför.
Att finna någon som kan hålla ens hand och säga "jag är precis som du, jag är lika rädd som du
men det är okej för då behöver vi aldrig mer vara ensamma".

uppsnärjdidetblå

även om vi när som helst kan brista är det så
vackert när vi faller samman

utkast

som om det vore den allra första men egentligen den sista men åh
det får inte vara den sista och ifall så är fallet så tänker jag kyssa dig
flera gånger om, för att få komma ihåg och för att hålla så hårt jag
bara kan tills det är dags att släppa taget igen.


in the beginning of a new end

Fastnar med blicken på dimman och andas djupt och tungt. Saknar och saknar och längtar och vill,
vill så himla mycket. En sån konstig känsla som bara viner upp och ner och ut och tillbaka i varenda
jävla muskel och åder och centimeter och jag känner mig tom och fylld av någonting på en och
samma gång. Full av dimma.

remember that your strenght is also built on what you've lost

allt gör bara så jävla ont just nu så jag håller mig borta ett tag för ibland måste man bara
jobba på att känna sig hel och ibland måste man låta sig brytas ner för att klättra upp igen.

(The noble art of letting go not taking part)

numb

Är bara så jävla trött på ångest och den här staden och att hamna i gamla spår och att kasta mig själv i ormgropen och att veta vad som egentligen vore bäst för mig men strida emot det i hopp om att någon jävla gång borde väl saker vara annorlunda. Men det är alltid samma sak.

lägesuppdatering.

Jag vet själv att denna plats inte är vad den en gång var men idag fick jag det sagt till mig och det kan nog ha varit bra ändå. Har tappat hela konceptet med att skriva och fotografera och ta mig tid till att ens försöka. Stänger mest in mig i mitt rum och gör oansträngande saker för att det är bekvämt, fotograferar ingenting för att det känns halvdant, berättar ingenting för att allt känns ointressant och publicerar aldrig vad jag skriver för att det känns för personligt. 



Vad har hänt då? Absolut ingenting. Och kanske är det det som är grejen. 
Den här sommaren skulle jag hitta på saker. Jag skulle på festival och jag skulle på roadtrips och jag skulle ramla runt i mer nätter än min kropp klarar av och jag skulle träffa alla jag aldrig träffar och jag skulle åkt till Oslo och Stockholm och jag skulle tagit mig tid. Jag skulle läsa böcker och fotografera och skriva och gå till den där bänken som är bara min för att andas in luften som jag brukade för ett år sedan. Jag skulle motionera och bada och finna frid. Jag skulle vara glad och nöjd och aldrig sitta still. 

Jag har skrivit. Trettio textdokument ligger opublicerade på min dator, jag läser inte ens igenom dem själv efter jag tryckt på spara och det är så fruktansvärt mycket känslor som ligger i dedär dokumenten att det nästan skrämmer mig. Sen har jag ju varit på festival och ramlat runt i några nätter. Annars har jag mest suttit still, metaforiskt sett i alla fall. Jag kommer liksom ingenvart med någonting. Och på samma ruta finns det begränsat med inspiration och jag vill ta språnget men jag vet bara inte när var hur. Och desto längre jag står stilla desto mer skrämmer tillvaron mig och jag försöker finna lugn men utanför denna lilla ruta jag verkar vara så fastlimmad i rör sig allt för fort för att jag ska hänga med. Som en klen liten fisk som inte kan hänga med i stimmet liksom. 

Men jag ska försöka skriva i alla fall. Att skriva det som aldrig nämns kan vara något av det viktigaste som finns för vet jag någonting så är det att ingenting blir bättre genom att hållas inne. Och ibland kan jag faktiskt tycka att jag får ut mer av att skriva saker i gömda textdokument eller här på bloggen istället för att berätta om det för någon. Inga dömande ögon liksom. Vad jag känner är vad jag känner och vad jag tycker är min åsikt och det kan ingen klanka ner på eller ta ifrån mig.

Och det är liksom så det ligger till.

man måste dö några gånger innan man kan leva

Jag ser det vackra nu. Tragedier öppnar upp ens ögon och fåglar som innan bara passerat börjar jag lägga märke till – hur de rör sig, låter, ibland låtsas jag till och med förstå mig på vad de tänker. Musik som innan fått mig låg ger mig en fantastisk känsla. Jag uppskattar kreativiteten liksom, orden som någon har knåpat ihop för ett budskap och även jag kan ge någonting genom mitt skrivande igen. Kanske inte till er eller fåglarna eller sommarsolen som gömmer sig, men till mig själv. Och det är vad skrivandet från början alltid gjorde. Skrivandet räddade mig och nu ska jag rädda mig själv genom att skriva. Och att finnas.


fairytale of new york

Idag skiner inte solen alls så med all min kraft och min icke-befintliga-utsövdhet gräver jag fram solen i sinnet för jag vet att den finns där och det känns. Har fått återse den vackra gyllenbruna famnen och ingenting gör liksom ont där, som en fristad och en håkan-konsert och aprilhimlen och en midsommarnattsdröm för åh han är ju solskenet då jag är ensam.

alla dansar och jag tänker är du också själv?

Ohejdbara känslor och nu kan du få mig så lätt och fint att ligga och kramas hela natten i ett tält med andnöd av värmen och puss och kyssar jag saknar dig varenda dag och jag önskar du vore här exakt hela tiden.

Tidigare inlägg Nyare inlägg
-