jag vet att det är fel men det känns så skönt

och liksom vad som än händer kommer det man gör aldrig vara nog. Det är fel att nöja sig. Det är fel att nöja sig men valet mellan att nöja sig eller ge upp ligger på en sådan fin linje att allt blir sådär mosigt och man vet nog inte riktigt vart man lutar. Kanske är svaret att ge upp och genom det nöjer man sig?

"precis som barn som drömmer kan vi drömma bort denna natten" men drömmar är ihåliga och man vaknar ifrån drömmar och att drömma för länge skadar bara. Verkligheten väntar där ändå och desto längre man drömmer desto mer chockerar sanningen och sånt gör bara ont är är inte vackert någonstans.

hjälp mig jag behöver dig igen igen igen

En cykel och en bänk och en lisa och tusen ord i sekunden och känslor och prat om exakt allt som behöver
nämnas och några filmer och kramar och åh en så tjusig sommarnatt.

to breathe

Jag är fortfarande liksom inställd på skolångesten och det kommer nog ta mig ett tag att förstå mig på att det är sommarlov och att jag faktiskt kan slappna av. Bara den lilla känslan av att kunna spendera en hel dag med böcker och filmer och kaffe - bara för att jag kan. No strings attatched. Sommarlov är till för att andas och om det så är regn eller cigarettrök eller lukten av en kudde med någon annans doft eller torrt gräs eller rökkanonerna på en konsert eller sololja eller saltvatten så är det fantastiskt att andas in och andas måste man ju. Och i sommar ska jag bara andas in friheten.

13thofjune



hope there's someone

Så fort jag säger att jag ska lägga ner bloggandet finner jag något nytt slags driv som får mig att hålla igång.
Det är konstigt men skönt på något vis, att något inom mig fortfarande ger mig vilja.
(Och även om min befrielse genom ord sker i dolda textdokument på datorn finns de där och det hjälper faktiskt.)

och åh. I augusti köps det en ny kamera. Jag behöver ju bara saker att se fram emot.

jag tror inte på nåt när dom kallar oss mindre

ända sedan mina ynka tio timmar på spotify tog slut har jag liksom inte orkat leta musik på samma vis
men nu sitter jag bara och lyssnar och blundar och njuter och känner och det är så jävla fantastisk det här
med musik egentligen. Hur man liksom kan få en känsla av att man finner sig själv om och om igen.

och hur ska man någonsin kunna rida på ett rosa fluffigt moln, egentligen?

Det kan va så fruktansvärt lätt att tappa bort sig själv ibland och insnurrad i ett hav av tusentals själar
blir man konstigt nog lätt så fruktansvärt ensam. Jag drömmer om illusioner av uppfyllda fantasier och
visst är den där känslan så fruktansvärd då man vaknar och inser att allt bara var en dröm och saker
kommer aldrig bli så som man egentligen önskar att det vore. Så lätt och åtkomligt och vackert och
censurerat och fluffigt som i en dröm blir det aldrig och vi är dumma som litar på något så distanserat
som perfektion. (Perfektion finner vi i sådant som varma sommarnätter och timtals av kyssar och ett
par ögon som gnistrar och en konsert och sådant som adrenalin men vart är helheten eller är den lika
oåtkomlig som dessa oåtkomliga och censurerade drömmar?)

jag orkar inte slåss (osammanhängande och sorgligt)

jag skulle helst av allt vilja skriva om allt som besvärar mig och allt som skär och all ångest som bara
bunkrar upp men bloggen kan inte vara någon fristad längre och det är någon jävla rädsla som kryper
uppför min ryggrad hur jag än vänder mig - vad jag än möter. Jag vet inte vad det är och jag vet inte
hur jag då på något jävla vänster kan göra något åt det och det är så fruktansvärt lätt att känna sig
tafatt, försvarslös och liten ibland. Hej och hjälp.

(och jag är trött på att varenda liten känsla sväller upp så fort jag hör en låt som jag en gång älskade,
en känsla som på något vänster får mig att önska att allt var precis som då, att allt var som då och att
jag kunde få känna vad jag då kände, men egentligen vill jag inte ens tillbaka - egentligen får jag nog
bara för mig att saker var bättre då. Saker är bättre nu även om det är någontingnågonting som
gnager och biter och trampar på mig.)

Att sträva efter en ribba så hög att man aldrig någonsin kommer att bli nöjd
och vad man än lyckas åstadkomma är det aldrig riktigt nog.
Så man ger upp.

fjantlisa är fortfarande lika fantastisk.

Jag säger bara: Läs. Fantastiska Lisa och finaste orden och finaste presenten jag kunde få. Kärlek, bara ren kärlek.

stories of love

han säger att jag alltid ser ledsen ut men jag svarar att det är konstigt
eftersom jag mår som bäst när jag är med honom.
"Varför tror du att jag ville du skulle komma hit? För jag är glad när du är här".

en lista bara

När jag vaknar på morgonen kollar jag oftast klockan flera gånger innan jag känner att jag måste stiga upp
och sedan krålar jag mig till badrummet och tvättar av mig och borstar tänderna och sådant där. Medan det
görs värms kaffe på i micron. (pappa gör alltid så snällt en omgång med kaffe åt mig innan han går till jobbet
och innan jag vaknat för han vet att jag måste dricka det de allra första jag gör innan jag kan göra någonting
annat). Efter kaffet slänger jag på lite solpuder, böjer ögonfransarna och struntar i sminket som jag aldrig
numera orkar med. Sedan väljer jag och provar och byter kläder i sisådär tjugo minuter, tar det lugnt vid datorn
i tio minuter och sedan stress-byter jag om samma minut som jag egentligen borde gå till skolan. Så ungefär. 

Värsta stadiet i livet är när man är sådär tom på allt, utmattad och bara struntar i allt det där som man egentligen
lovat sig själv att göra. Som att fota mer och bry sig mer och hålla sig vaken alla lektioner och läsa böcker för att
kunna börja med nästa och som att teckna som man inte gjort på veckor (månader) och som att lägga sig i tid utan
att ha tagit en tupplur ungefär. Dedär stadiet när man liksom ger upp lite på sig själv. 

Den bästa känslan är att inte kunna relatera till hur det var när man mådde dåligt sist.
När fastnar i ett ögonblick.

Jag är rädd för att vara ensam. Inte själv, men ensam. Och att aldrig få nog med tid till att göra allt jag vill göra.


Jag tycker det är fascinerande hur starka vissa människor är utan att ens veta om det och hur står påverkan en kram
och ett leende kan ha på ens dag. 

Jag skulle vilja göra allt som jag drömmer om att göra utan att tappa greppet om vad jag borde göra.

Jag ogillar hur fantastiskt underbart det är att ligga uppe för sent på kvällarna och läsa och skriva med söta
människor och kolla på tv för det är alltid så fruktansvärt jobbigt morgonen och man måste ju släpa sig upp
ändå. Sen är det samma visa kvällen efter igen.


Jag tycker om musik, fulsnygga skor, saker som är annorlunda på lite allt möjliga vis, att ge och få presenter,
kameror av alla dess sorterm kramar, pussar och att skeda, små prydnadssaker som man kan upptäcka hemma
hos andra och känna att åh vad jag vill pryda mitt rum med små nästan osynliga saker som man kan kasta sin
blick åt och bli lite varm av då och då. Sen gillar jag mjölk och kaffe och att somna med värk i kroppen från ett

hårt träningspass och sen gillar jag secondhand och longboards (även fast jag själv inte kan åka) och tusen saker till. 

Nu för tiden lyssnar jag på inte särskilt mycket alls, jag har fastnat i tystnaden på något vis.

Nu för tiden tittar jag mest på datorskärmen och textdokument med allt för halvfärdiga inlämningar.

Bästa dagen på veckan är fredagar för då slutar jag klockan ett, har god tid på mig att unna mig en lite för lång
tupplur och senare på kvällen dansar jag oftast in helgen med fina vänner. 



Folk brukar säga att jag är galen. Men det tar jag som en komplimang. 

När jag blir arg går jag helst därifrån och smäller i dörrar eller ignorerar det och andas djupt och sen går det

över men i värsta fall skriker jag tills lungorna ger upp ungefär. Men skriker gör jag mestadels om det uppstår
bråk hemma. Sånt är lite konstigt men ändå inte.


Jag grät senast
i lördags men det behöver vi inte tala mer om.

I sommar ska jag på festival, jag ska åka på roadtrip, förhoppningsvis med sofia till en stuga och sen ska jag jobba. 
Men mestadels ska jag vara fri. 


(har tyvärr inga bildkällor)


sweetdreams//reality

och visst är det fantastiskt ändå att man saknar endast några timmar isär
och att bara finnas och vara
(och att låta ens sinnen dansa till den vackraste symfonin som jag nämnt så många gånger förr)

det här har växt i mig åh så länge nu, regnmoln brukade jaga mig och nu jagar jag morgonen längs avenyer


En vän har flyttat ifrån landet och det är tungt men jag bär med mig henne var dag i form av ett smycke på
min mobil och det är ingenting egentligen men det bringar värme ändå. 

Även fast jag avundas varenda själ som fick se håkan idag så är aprilhimlen över mig vart jag än går. Jag
har en hand att hålla och jag har så himmelens bra människor runtomkring konstant och vart jag än vänder
mig bemöter solen mig med ett leende. Jag är nöjd och jag är varm och jag kanske missunnar bloggen 
men det måste vara okej för jag börjar precis lära mig att andas.

fjantlisa är fantastisk och det ska gudarna veta.

Ett förslag om en spontan kvällspromenad ledde till timmar av intensiva konversationer medan vi spatserade de mörka gatorna i falköping och flera hundra steg senare fortsätter jag att vara helt förundrad över hur en människa kan träffa rätt på alla punkter. Som om man liksom ändrar perspektiv på allt eller finner bekräftelse på allt man tror på för någon ser på saker så himlans likadant. När man bara öppnar ögonen för allt som finns där ute och inom sig själv och inom någon annan. "När man kolliderar på exakt rätt ställe vid exakt rätt tidpunkt."

Och vi kolliderar då varje gång.

nattliga spekuleringar över en kopp kaffe:

om skillnaderna mellan att vara själv och ensam.

ÅÅH!!!!

Min systemkamera har mirakulöst vaknat till liv igen, vem vet hur länge detta håller men fotas skare fanimig göras hela jävla dagen. GLADGLADGLAD!!! Beger mig ut på en promenad snart med en svinsöt Anna Johfur och shorts ska jag bannemig ha på mig. Sol och glädje och värme och kamera och fina ögonblick och kramar och pussar hela nätterna och livet är fanimig bra just nu.

Update: är jag dum i huvudet om jag säger att jag troligtvis trott kameran varit sönder för att den stått på manuell fokusering...? (sedan nyår)

skoluppgift::;en uppsats om relationer: (för den som orkar och till mamma och sara som var nyfikna)



Vad är relationer?
När man säger ordet relation är oftast det första man tänker på förhållande-konceptet pojkvän och flickvän, men relationer kan tolkas på olika sätt eftersom det är ett himmelens brett ämne. Någon slags relation har vi till praktiskt taget allting i våran omgivning, på ett sätt eller ett annat. Vi har en relation till våra föräldrar, vi har en relation till våra lärare, vi kan ha en så kallad indirekt relation (jag återkommer till det ämnet senare) till våra partners ex och till våra föräldrars kusiner, och på ett annat plan har vi också relationer till våra mobiltelefoner, datorer, kläder och resterande materiella ting. Det vi relaterar till och uppmärksammar ligger inom vårat ”relationsfält”, men självklart har alla våra relationer olika sorters betydelse för oss och vissa kan anses viktigare än andra, samtidigt som en relation till ett ting för mig kan ha en svindlande högre betydelse för någon annan med samma förbindelse.

Alla relationer betyder som sagt olika för alla olika individer men en av de sköraste relationer vi må ha är den vi har till våran familj. Ett blodsband är unikt och med det blodsbandet kan många gå igenom de intensivaste konflikter men ändå vinna tillbaka varandra och bli starkare just för att samhörigheten väger över möjlig ilska. Ämnet i fråga är väldigt starkt för mig då jag relaterar oerhört, man kan bråka och skrika tills man tappar all luft och kraft men efter ett tag viner den där bitande och ångestfyllda känslan genom ådrorna just för att man vill tillbaka, man vill inte vara osams och samhörigheten man har till ens familj får en ofta att säga förlåt, eller göra allt för att lösa konflikten. Sedan menar jag ju inte på så vis att alla har densamma relation till ens familj.

Många familjerelationer kan gå i kras just på grund av andra relationer som står i vägen. I en familj finns det, i alla fall ifrån början, två partners – en mor och en far. Ifall de inte känner sig bekväma och lyckliga nog i deras relation kan det påverka hur de behandlar sina barn och då kan sedan barnens relation till deras föräldrar och till och med barnens relation till omgivningen påverkas på så vis att de tappar greppet. Det viktigaste ett barn har är sitt hem och ifall den tryggheten ett barn borde finna i hemmet rycks ifrån dem kan det leda till framtida men, att barnet i fråga sedan på något vis tappar greppet och aldrig lär sig hur han eller hon själv ska hantera och vårda sina egna relationer.

Därför tycker jag bästa vis att vårda relationer inom familjen är att inte låta en konflikt påverka någon annan relation, att far och mors bråk ska hanteras och vårdas så snabbt som möjligt så att inte ett barn börjar tro konflikten kan bero på dem, vara dess fel – för tro mig, det är lätthänt.

Ett barn behöver uppskattning, om det så kommer till dess relation till sina föräldrar eller sina vänner samt ifrån sina lärare eller distanserade släktingar.

Då ett barn växer upp är dess vänskapsrelationer extremt viktiga, som mest tror jag när man går upp emot tonåren. Vänskapsrelationer är också något unikt då en vän ofta är någon man känner sig totalt samspelt med, en person som man kan vara sig själv med i alla lägen och en person som man känner sig säker att göra bort sig inför och fjanta sig med och en person som man kan prata med när saker blir tufft.
Just i tonåren börjar man frigöra sig ifrån hemmet och då behöver man någon att relatera med, någon att skvallra med och någon att hata världen med och någon att trotsa alla med, någon att rymma hemifrån med och någon som man kan resa iväg med.
När man väl börjar frigöra sig ifrån hemmet behöver man ändå en mark att falla tillbaka på. Det kan vara svårt att nå ut till sina föräldrar om sex och pojkvänner och drama, och en stark vän då kan rädda många situationer.
Jag anser en vän vara någon att falla tillbaka till, någon man kan lita på och någon som finns där. Någon man kan känna sig bekväm med i tystnad och pressade situationer, någon man kan känna sig bekväm med i alla lägen.
Alltså: Vänskapsrelationer. Ett av de viktigaste banden vi har. Partners kommer och går, och jag anser det värsta misstaget man kan göra i en vänskap är att missunna sin vän och ägna all ens tid åt en partner som troligtvis efter några veckor eller månader eller år kommer försvinna, vem ska man då falla tillbaka på? Vem ska hålla ens hand när man går i botten? Och vem ska få en att le igen? Och sen får man inte heller vara självisk och tänka på att en vän också kan ha det svårt och gå igenom olika sorters pärser, man måste ge lika mycket som man tar.

 

Men misstro mig inte, att vårda ens förhållanden till ens partner är också viktigt. Det är svårt det här med relationer för missunnar man någon utav dem för mycket riskerar man att den ska tyna bort ifrån en, så kruxet är att hålla en realistisk jämnvikt och faktiskt lära sig att prioritera. Vilka relationer värderar man högst?

Så, vi kommer till det här med kärlek. Vad är kärlek? Jag kan inte lägga kärlek i ett visst fack, då man inte bara känner kärlek för sin partner utan också till många av ens relationer. Man kan känna kärlek till sin familj, sina vänner, sina släktingar och sina materiella ting. Men om jag skulle rikta in mig på ämnet kärleksrelationer:

Kärlek kan vara något utav det vackraste i världen och något utav det sämsta för en, allt beror på partnern man har i fråga, hur bra man samspelar och kommer överens, därför kan inte jag säga ifall jag finner kärleksrelationer vara mer eller mindre betydelsefulla än andra relationer. Kärlek är det i alla fall och finner man den där kärleken som tar en till oanade höjder kan man skatta sig lycklig – men man ska aldrig ta kärlek för givet och man ska aldrig missunna den heller. Ifall det känns rätt borde man ge hela sitt hjärta, men har man inte hjärtat där borde man dra sig ur innan det blir för intensivt, sådant känner man ofta inom sig rätt fort. Något av det viktigaste när det kommer till kärlek är att visa hänsyn och att aldrig vara självisk, i ett förhållande finns det två parter och är man på olika plan och inte är öppen om vad man är redo att satsa eller inte satsa kan någon sluta upp mer sårad än man någonsin kunde ha anat.

Vad gör man då ifall man börjar bygga upp starkare känslor för en vän? Det bästa rådet jag kan ge är att vara ärlig. Det kan hända lätt då man kommer så nära varandra i en vänskapsrelation, man når varandras inre vrår och man rör varandra så nära själen att man lätt också kan snudda vid vännens hjärta. Eftersom då vänskaper är så viktiga att vårda så var alltid ärlig, ärlighet kommer man längst på. Man kan bli nekad men då vet man i alla fall innan det går så långt att man inte klarar av att behålla vänskapen man faktiskt har byggt upp och lärt sig att uppskatta.
Något annat som är grymt viktigt med vänskaper är tilliten och att aldrig ta sin vän för givet. Lika snabbt som en vänskap kan utvecklas till kärlek kan en vän också bli ens fiende ifall man inte ”spelar sina kort rätt”. För det är också en relation i sig – fienderelationer. Och hur vårdar man en sådan relation?
Har man en så kallad fiende, någon man stöter ihop med som två magneter lagda åt fel håll, någon man helt enkelt inte går ihop med, kan det vara svårt att veta hur man ska förhålla sig. Trycker någon ner en är det lätt att låta den komma åt en och då använder man ofta en automatisk försvarsmekanisk. Trycker någon ner en vill man trycka ner den ännu mer, för i vilket fall vill man stå högre än den som får en att må dåligt – dock blir man enligt mig genom det lägre satt istället. Ifall man har någon i sin omgivning som trycker ner en blir man en större människa desto mer man ignorerar dess kommentarer eller handlingar – och ifall man också ignorerar det kan ”fienden” tröttna fort, utan respons är det inte lika kul längre.
Många som trycker ner andra gör det inte för att de faktiskt har anledning, i alla fall som är en faktor stark nog, att trycka ner personen i fråga, utan för att de kan ha ouppfyllda sociala behov och försöker bygga upp en fienderelation eftersom den kan kännas enklare att få än andra sorters relationer som ”mobbaren” kan ha brist av. Den som trycker ner kan också lätt trycka ner andra för att andra inte ska se ens egna brister utan fokusera på andras, det är också lättare att fokusera på andras fel än på ens egna – det är inte smärtfritt men det lindrar. Så jag säger såhär: vänd ryggen till, men stå ändå för din egen ståndpunkt.

Har man sedan en fienderelation till någon kan den relationen indirekt påverka en relation som man har till till exempel en vän eller en familjemedlem, och detta är vad jag nämnde tidigare en ”indirekt relation”. Då någon annan som man inte ens har någon direkt kontakt med påverkar ens egna mående.
Ifall jag till exempel trycks ner av någon som behandlar mig illa kan det påverka mitt humör, vilket kan leda till att jag tar ut det på folk i min omgivning och bråkar med dom istället för att hantera situationen med den som faktiskt är faktorn till att jag mår som jag gör. Det är ungefär på samma vis som brist på sömn kan leda till dåligt humör och försämrad koncentrationsförmåga, fast i metaforen kan humöret vara en vän och koncentrationsförmågan vara ens tålamod och stubin i olika sorters konversationer.

Alla relationer kan påverka andra. Ifall jag har en pojkvän som jag är tipp över tå förälskad i och jag sedan ber honom träffa mina föräldrar som sedan i följd inte tycker om honom alls kan det skapa osäkerhet i relationen just för det, eftersom jag litar på mina föräldrars omdöme. Man kan missunna sin egen intuition i påverkan av andras intryck av någon man faktiskt känner själv.

Ens relation till arbetskamrater kan också påverka de flesta relationer. Var tror ni uttrycket ”blanda aldrig arbete och nöje” kommer ifrån?
Ifall jag t ex inte går ihop med mina arbetskamrater och jämt stöter på delade åsikter och intensiva konflikter på arbetsplatsen kan det göra mig trött, tjurig och lättirriterad vilket kan leda till mer konflikter i hem och med vänner. Det är som ett vakna på fel sida ungefär, allt man gör känns fel och även där vill man då hellre trycka ner andra än faktiskt inse att man haft en dålig dag och att det är viktigt att pusta ut och tänka på att konflikten var emellan en själv och en specifik, inte resterande som man stöter på under dagen. Istället för att reta sig på andra – ta i sådana här situationer en stund för dig själv istället och andas till du känner dig redo, jag brukar alltid säga åt mig själv att tjugo minuter helt ensam med ens egna tankar om dagen är som självterapi, och det hjälper. Vet du om att du har kort stubin hjälper det faktiskt att lära sig andas.

du har kort stubin hjälper det faktiskt att lära sig andas.


whatever hurts you through the night


Alla talar om söndagsångest men fredagsångesten nämns då aldrig, kanske är det bara för mig den brukar smyga sig på.

en tröst för gråtna ögon du är min fallskärm när jag faller om natten


Jag sover ensam första natten sedan tio tillbaka och det känns inte särskilt kul någonstans alls.

xoxo









Tidigare inlägg Nyare inlägg
-