En del ur en novell som jag skriver på.


Gråten i halsen, paniken, jag springer fram och tillbaka och tillbaka för att röra mig framåt igen för jag
måste ta mig någonstans för blir jag fast här så fastnar jag i allt det här och jag kan inte bli kvar för då
blir allt det här verklighet.


Ångesten, den bitande huggande infernaliska ångesten, när ryggraden inte syns lika mycket som den borde.
När min spegel lurar mig. Varför lurar den mig för? Jag ser ju inte ut så. Jag känner mig inte så. Det är för
mycket att ta i och det är för mycket för själen att bära på och jag måste bli mindre mindre mindre för visst
kommer allt kännas lättare då? Visst kommer hjärtat lätta då?


Med tunnare blodådror borde det inte pulsera i mig lika starkt och med en svagare puls måste det väl ändå
bli enklare att andas? Om man saktar ner kroppen? Cirkulationen? Kan vi sakta ner nu? Jag hänger inte
med kan vi sakta ner nu?


Och jag vill inte att någon ska se. Jag vill inte att någon ska märka men hallå varför märker ni inte för?
Märker ni inte att jag försvinner går sönder märker ni inte att det är för mycket tomrum här för att jag
någonsin ska få plats? Ser ni mig varför ser ni mig inte kan ni inte bara sluta kolla för jag existerar inte.

Amanda

har du skrivit det?

fint i vilket fall som helst -

2012-02-20 | 23:35:15
http://fukk-tard.soclog.se/
Vem?

http://tinanj.se/2012/february/tavling.html :D

2012-02-21 | 10:13:05
http://tinanj.se



namn:
kom ihåg mig!

mail:

blogg:


kommentar: