11 mars 2011

Jag hade sett henne flera gånger förut. När hon spatserade genom korridorerna, när hon petade
i maten, när hon kedjerökte då hon trodde ingen såg. Jag hörde henne varje natt, hon skrek, grät,
frågade varför varför varför. Vi låg vägg i vägg och de väggar som skulle vara metertjocka och
skottsäkra kändes som löv emot mitt öra då jag försökte tyda hennes rop på hjälp.

Hon svarade aldrig på tilltal och de dagliga individuella samtalen vi alla var tvungna att dyka upp
på lämnade hon alltid snabbt. Jag tror inte hon sa någonting. Hon pillade säkert bara på bladen där
inne i växthuset som psykologen refererade som sitt arbetsrum.



Förutom under mitt tjuvlyssnande inpå de sömnlösa nätterna hade jag aldrig hört henne yttra ett
ord. Jag brukade knacka för att försöka få henne att lägga märke till omvärlden. Jag försökte göra
mig hörd så hon inte skulle behöva känna sig så ensam för hur mycket alla än försökte kontakta
henne såg hon bara bottenlös ut. Tom. Och hon balanserade alltid på korridorernas vita
markeringar i golvet.

En natt när jag smög ut ur rummet för att gå till våra gemensamma toaletter så var hon där. Hon
stod med händerna på var sida om handfatet och lutade sig emot spegeln. Hon stirrade verkligen
på sig själv och först tror jag inte ens att hon la märke till mig. Jag vågade knappt gå in men jag
behövde spotta ut tabletterna jag gömt under min tunga så jag trippade på tå emot toaletterna då
hon vände sig mot mig och hennes tidigare bottenlösa ögon såg helt plötsligt rakt in i mig. Jag
trodde verkligen att hon läste av min själ.
Jag blev rädd och tog snabba steg inpå toan för att snabbt spotta ut avskummen i min mun så
att jag kunde bege mig tillbaka. Jag hade ju så länge velat tilltala henne och jag hade velat säga
till henne att jag vet hur det är att gå sönder och känna sig utpekad och rädd och förföljd men just
vid det tillfället tappade jag all fattning och ville bara springa därifrån. Men det gick inte,
hon blockerade dörren.



- Hej.
Hennes röst var skör och brast så fort hon uttalat ordet. Det kändes som om hon inte hade yttrat
någonting under hela sitt liv för hennes hälsning bottnade i en förvånad inandning.
- Hur mår du?
Det kändes så fruktansvärt dumt att säga, men vad skulle jag säga? Jag hade aldrig talat med
henne innan, vi hade legat vägg i vägg i nästan exakt tre månader och jag hade hört henne nära
på var eviga natt och jag hade så många gånger velat slå ett hål i väggen bara för att kunna ta
hennes hand och säga ”jag finns här” men egentligen visste jag ju absolut ingenting.
- Jag känner mig tom. Varför är det så?
Jag hade ingen aning om vad jag skulle svara. Jag var också tom men ändå full på vilja. Jag
sökte kontakt genom att ta ett djupt andetag för att sedan kolla henne i ögonen.
- Jag heter Annie och jag vet hur det är att känna sig tom. Och här är vi fast för att förlora oss
i tomheten.
- Jag ser ingenting längre. Det är som om världen har försvunnit under mina fötter och jag
flyter runt i ett vakuum och jag hör ingenting för det finns ingenting här men allt är ändå här,
eller hur?
- Vad ser du? Frågade jag.
- Ingenting. Allt är svart och jag ser inte vart jag sätter mina fötter. Jag ser inte solen längre
och jag känner inte av kudden när jag ska sova och maten vi får dunstar bort innan den når
min mun.


[bilderna tagna ifrån tumblr]

linnea

så vackert, emma

2012-04-10 | 19:25:08
http://capturing.blogg.se/
Emma

har sagt det så många gånger förr - du är så duktig, lillhjärtat.

2012-04-10 | 20:45:28
http://classicreeboks.blogg.se/



namn:
kom ihåg mig!

mail:

blogg:


kommentar: