Känslan av att få höra att man är betraktad som en kvinnlig version av Håkan eller Lars.


När jag började blogga var det mitt sätt att ventilera. Jag skrev allt jag tänkte och allt jag
kände och allt jag varit med om. Meningen var att få ur mig allt jag inte hade modet att
säga till någon. Att prata med folk om saker är inte alltid så lätt och då kändes en blogg
som ett bra alternativ. Inte trodde jag att någon skulle läsa.

När läsarantalet steg slöt jag mig liksom. Bloggen blev lite som alla andras med dolda budskap
och stiltips och allt sånt dära som man ser överallt nuförtiden. Jag tappade konceptet helt. 
Inte ville jag att flera hundra människor jag aldrig mött skulle veta mina djupaste hemligheter
liksom. 

Efter ett tag skrev jag lite i alla fall. Jag plockade fram en gammal bok med texter där jag
noggrant valde ut inte allt för avslöjande texter för att sedan publicera dem. The breaking
point var när jag fick en kommentar om att någon kände exakt som jag, och när människor
skrev att jag påverkade dem. Och det var liksom då jag fann inspirationen. 

Känslan av att kunna påverka och hjälpa någon genom att bara göra det man brinner för,
alltså den känslan borde verkligen alla få känna. Och jag tror att ni gör det, även om ni
inte vet om det själva. För vad man än gör, vilka råd man än ger till någon så gör man sig
hörd och även om inte alla följer ens råd så har de lyssnat. Och förhoppningsvis förstått. 
Var aldrig rädda för att göra er hörda. Jag var brukade vara rädd men genom att skriva
har jag fått lära mig att jag inte är ensam, ni är så många som är precis som jag.

Känslan av att bli hörd. Under en lång period dansade mina fingrar över tangentbordet och
jag fann den där passionen i att yttra mig som jag sedan en tid tillbaka hade tappat. Ni
säger att jag inspirerar er men sanningen är att ni är min inspiration och ni är min kraft i
skrivandet och vore det inte för er och er fantastiska respons hade jag aldrig haft orken till
att ens publicera mina inlägg. I mailen jag fått har några skrivit att jag har gett er stöd och
fått er att ta upp erat skrivande och fotograferande men jag är ju precis som er. Hade det
inte varit för erat stöd hade jag aldrig känt att jag kunnat påverka någon genom att bara
skriva och då hade jag troligtvis aldrig gjort det heller. Så tro aldrig något annat än att ni
betyder otroligt mycket för mig, även fast jag inte vet vilka en bråkdel av er är.

Jag kommer aldrig ha tusentals läsare och jag tror inte heller jag kommer bli något större
genom det jag gör men vet ni vad? Känslan av att bara kunna påverka någon, så som jag
fått känslan av att jag gör nu, är allt som krävs. Och även om ni inte stannar här för alltid
så stannar styrkan ni gett mig alltid kvar. Och med detta vill jag helt enkelt tacka er.

Ni är fantastiska. Ni är passionen. Låt aldrig någon trycka ner er för den ni är,
den ni är är precis den ni ska vara.




namn:
kom ihåg mig!

mail:

blogg:


kommentar: