7sep

Det här med att skriva och blotta sin själ och vara ärlig i varenda känsla man försöker
förmedla är något av det finaste som finns att läsa. Och jag önskar att jag vågade visa er
mer av det jag skriver, för bloggen är ju ändå jag liksom och just nu känns bara bloggen
som en fånig fasad.

Att våga. Förut vågade jag skriva så himla mycket mer i här. 
Då kunde det låta såhär och såhär och såhär och såhär

och såhär:
"Vi rispar på ytan för att det är enklast så. Vi rispar på ytan för att inte komma för djupt
och för nära och för att det inte kommer med lika mycket ansvar. Ansvar skrämmer människor.
Att tvingas prioritera andra över en själv och att tvingas inse hur hemsk vissas tillvaro kan vara
eller att tvingas se sanningen i världen vi lever i. Vi rispar mestadels på ytan eftersom den lilla
bubbla vi lever i är så mycket tryggare än helheten vi egentligen borde se. Vi har allt för distanserade
perspektiv, vi är alla allt för egoistiska och vi är alla för upptagna av våra egna problem att vi
stänger ute andra ifrån våran egna bubbla där någon annan egentligen skulle kunna ha funnit
svar på sitt egna sökande efter trygghet.

Delad trygghet, delad rädsla, och delade känslor.
Att finna någon som är exakt lika rädd för att vara ensam och för att blotta sitt inre som sig själv.
Att finna någon som delar ens panikångest, tankar och drömmar om världen utanför.
Att finna någon som kan hålla ens hand och säga "jag är precis som du, jag är lika rädd som du
men det är okej för då behöver vi aldrig mer vara ensamma".




namn:
kom ihåg mig!

mail:

blogg:


kommentar: