muskelmassa eller självinsikt? - en uppsats om mod.

De flesta barn fascineras av starka hjältefigurer från alla de omtalade disneyfilmerna och växer upp till idealen som säger att styrka och utseende är makt. De muskulösa, självsäkra tv-karaktärerna vinner alltid i slutändan och det är de som vågar ta sig an alla monster, medan de mindre, lågmälda karaktärerna håller sig i bakgrunden och pekas ut som ”offer”. Det sägs ju inte högt, men undermedvetet uppmuntras vi till att tro att mod är makt och styrka. Är det verkligen så? Borde inte benämningen mod baseras på mental styrka?

Jag anser mod vara ett väldigt brett ämne. Mod kan ifrågasättas och ifall vi känner att vi saknar det kan bristen av mod utsätta oss för många förhinder i vardagen, men är inte det vad mod borde handla om? Att våga? Att våga möta hindren och våga tro att man själv kan övervinna allt man tar sig an. Tron i sig, är inte det modet?
Jag läste en bok för ett tag sedan som är ett väldigt bra exempel. ”Ut ur mörkret” skriven av Linda Caine, en tidigare psykpatient, och hennes psykolog Robin Royston. Hon lägger frivilligt in sig på en psykanstalt på grund av intensiva självmordstankar och brist på självkontroll. Hon tappar greppet. Enbart genom att våga erkänna att hon har problem så möter hon ett hinder, och redan där ser man mental styrka, och mod.
Man får följa hennes färd i att förstå sig på sig själv, och man får läsa om hur hon steg för steg vågar gräva djupare i sitt inre för att förstå sig på varför hon mår som hon gör. Psykologen jobbar för att finna hennes mod, att få henne att våga öppna upp sig och acceptera sig själv samt hennes förflutna.
Det är också mod. Att våga se på sig själv med klara ögon och tänka ”det här är faktiskt jag, jag kan inte ändra mitt förflutna men jag kan låta det stärka mig istället för att dra ner mig”.

Sedan kommer vi till frågan, är mod alltid bra? Den frågan är lätt att ifrågasätta. Mitt personliga svar på frågan är ja, mod är alltid bra. Men mod kan också lätt blandas ihop med att vara överdrivet självgod och tro att man klarar allt för att man är en överdrivet exceptionell människa- vilket är en helt annan sak. Sedan tror jag också att vissa med överdriven självgodhet kan tro att deras styrka handlar om mod, vilket kan leda till tron om att mod är makt, och detta kan sedan utvecklas till att de sätter sig över andra på någon slags piedestal. Att personen i fråga helt enkelt tycker att den är idealmänniskan. Detta kan då evolvera till förtryck emot dem som inte är likadana, så som könsförtryck och rasförtryck- och detta är givetvis inte bra. Men då handlar det om individens brist på självinsikt och dess bild på mod, styrka och makt, inte modet i sig.

I min mening handlar mod om att våga vara sig själv, att våga stå för sina egna åsikter, att våga öppna upp sig- erkänna svagheter, att våga söka hjälp när den är behövd och att våga låta andra komma inunder fasaden man så lätt sätter upp som en försvarsmekanism. Mod handlar om att gå bortom sig själv, se den större bilden och våga kämpa för att nå sina mål. Att våga drömma, att våga leta efter svaren man behöver för sitt mentala välmående, att våga försöka, och med stort undertryck- att våga misslyckas.

mod handlar inte om att kunna, det handlar om att våga. Och modet i att våga, det om något anser jag vara styrka.





namn:
kom ihåg mig!

mail:

blogg:


kommentar: