och hur ska man någonsin kunna rida på ett rosa fluffigt moln, egentligen?

Det kan va så fruktansvärt lätt att tappa bort sig själv ibland och insnurrad i ett hav av tusentals själar
blir man konstigt nog lätt så fruktansvärt ensam. Jag drömmer om illusioner av uppfyllda fantasier och
visst är den där känslan så fruktansvärd då man vaknar och inser att allt bara var en dröm och saker
kommer aldrig bli så som man egentligen önskar att det vore. Så lätt och åtkomligt och vackert och
censurerat och fluffigt som i en dröm blir det aldrig och vi är dumma som litar på något så distanserat
som perfektion. (Perfektion finner vi i sådant som varma sommarnätter och timtals av kyssar och ett
par ögon som gnistrar och en konsert och sådant som adrenalin men vart är helheten eller är den lika
oåtkomlig som dessa oåtkomliga och censurerade drömmar?)




namn:
kom ihåg mig!

mail:

blogg:


kommentar: