jag orkar inte slåss (osammanhängande och sorgligt)

jag skulle helst av allt vilja skriva om allt som besvärar mig och allt som skär och all ångest som bara
bunkrar upp men bloggen kan inte vara någon fristad längre och det är någon jävla rädsla som kryper
uppför min ryggrad hur jag än vänder mig - vad jag än möter. Jag vet inte vad det är och jag vet inte
hur jag då på något jävla vänster kan göra något åt det och det är så fruktansvärt lätt att känna sig
tafatt, försvarslös och liten ibland. Hej och hjälp.

(och jag är trött på att varenda liten känsla sväller upp så fort jag hör en låt som jag en gång älskade,
en känsla som på något vänster får mig att önska att allt var precis som då, att allt var som då och att
jag kunde få känna vad jag då kände, men egentligen vill jag inte ens tillbaka - egentligen får jag nog
bara för mig att saker var bättre då. Saker är bättre nu även om det är någontingnågonting som
gnager och biter och trampar på mig.)

Att sträva efter en ribba så hög att man aldrig någonsin kommer att bli nöjd
och vad man än lyckas åstadkomma är det aldrig riktigt nog.
Så man ger upp.

Anonym

jag hörde en bra sak en gång. happiness is not a destinations, it's a mood.

2011-05-22 | 20:50:08



namn:
kom ihåg mig!

mail:

blogg:


kommentar: