tiderna förändras

Jag växte upp på landet och under många av mina unga år diskuterade vi fram och tillbaka om att flytta in till staden Falköping. Ämnet gjorde mig alltid känslosam, på grund av alla minnen och alla känslor och alla inristade märken i väggarna och på grund av alla videofilmer vi spelade in där när jag var liten, så liten. Jag var rädd för att glömma, jag var rädd för att tappa minnet av att bo bland allt de gröna och jag var rädd för att glömma hur jag brukade gömma mig bland trädgrenarna som nådde ner till marken ifrån trädet framför vårat hus och jag var rädd för att inte kunna skrika utan att någon skulle höra. Jag var rädd för att glömma känslorna och jag kan inte längre relatera till dem. Jag var rädd för det som redan skett och även fast jag minns hur allt såg ut kan jag inte komma ihåg hur det kändes.

Jag är rädd för att vakna upp om några år, misslyckad utan hopp och inte kunna komma ihåg hur bra saker en gång känts. Jag är rädd för att vakna upp utan att minnas värmen av musiken och utan att känna närheten till de vänner jag har idag. Jag är rädd för att vakna upp utan känslan jag känner just nu, känslan av fullständighet, och jag är rädd för att inte komma ihåg hur det känns. Jag är rädd för att inte känna och jag är rädd för att vara tom. Jag är rädd för att brista för jag har brustit förut och man glömmer bort hur det känns att vara hel. 

Jag är rädd för ruta ett.


Emma

en stor puss och kram till dig.

2011-02-24 | 21:21:19
http://classicreeboks.blogg.se/



namn:
kom ihåg mig!

mail:

blogg:


kommentar: