Utanför vårt fönster hör vi markens sånger och som ett rastlöst barn om våren dagen kommer, jag tror vi flyr rakt in i solen



De blåsigaste kvällarnas ilande kyla kan lätt förvandlas till värme och exaltering i rätt sällskap och en fasthäftad tunga kan så lätt frigöra sig när man finner frihet i att bara vara. Jag älskar det här, att hundra till tusentals meter kan kännas som så lite då man bara vandrar och pratar om livet och kärlek och vänner och roligheter och allt som bara är och allt som man vill att det ska vara och allt som man önskar att någon gång finna. Att tala till någon annan än ett undangömt skrivblock och att få någon annan slags respons än den man själv kan ge och att kunna reflektera, diskutera och förstå sig på istället för att tömma huvudet på tomma blad (och de glöms ju ändå bort och trampas sönder och även fast det är fint att tömma huvudet önskar man ibland att man fick någonting mer tillbaka än utsmetat bly).

Men förstå mig inte fel. Att skriva kan vara den bästa terapin.




namn:
kom ihåg mig!

mail:

blogg:


kommentar: