om att åka tåg

Jag kan ibland vilja slå mig själv för att jag slutade skriva dagbok. Skrivandet hade en helt annan mening för mig då. Varje resa jag gjorde så tog jag med mig ett litet anteckningsblock, jag proppade ner kanske fem pennor för att vara säker på att jag inte skulle vara utan någon fungerande, och jag hade oftast med mig en värktablett för jag vet hur illa jag kan må av att skriva när jag åker.

Under en tågresa..
jag plockade bara fram blocket och stirrade ut genom fönstret ett tag, tills jag kände orden formas i mitt huvud och hur de sakta men säkert genomsyrade mina leder ner till fingrarna. Jag kunde känna det flöda. Inte fantasin, utan ärligheten i vad jag skrev. Jag skrev för mig och för ingen annan. Sådant jag aldrig tänkte visa för någon.

Alla besök hos farmor och farfar..
jag älskar att besöka dem men det blir långtråkigt, så är det. Det finns inte särskilt mycket att göra så jag strandas ofta i farmors säng framför teven. Då kan jag plocka fram blocket.
Hon och jag delar alltid rum. Hon brukar lägga fram en madrass åt mig på golvet och vid huvudänden står det alltid en lampa. När jag hör att hon har somnat brukar jag så tyst och diskret som möjligt tända den för att döda några timmar genom att läsa en bok eller just genom att skriva. Jag kan skriva små noveller, historier, jag kan skriva ner mina drömmar ifrån föregående nätter och jag kan skriva små dikter som bara kan ha någon möjlig betydelse för mig. Ibland när jag skriver blir det som små koder, koder som bara jag kan knäcka. Ibland kanske det är bäst så. För förr innan allt med blogg och publicering och allting så hade det på något vis en annan mening. Jag skrev för mig. Jag vill känna att jag fortfarande gör det men det blir någon annan slags press ändå. Man vill liksom duga. Det jag kände då som jag önskade att jag kunde få tillbaka var att det kvittade hur osammanhängande det var. Det kvittade om jag skrev obehagligt, om jag skrev pinsamt eller rent ut sagt groteskt, för det var ändå jag. Vad som pågår i mitt huvud och vad som bara jag behöver få ur mig, för min egen skull och för min egen vinning.

Ibland kan jag läsa i gamla skrivblock och inte förstå någonting. Antingen så har jag glömt bort hur jag kände mig då eller så är det bara inte den jag är längre. För det är just vad dikter för mig borde vara. Dikter och texter. Vad de brukade vara och vad jag hoppas det kan bli för mig igen. För det jag skrev räknades knappt som ord. De är likamed känslor. Kan man ens definiera sådant i något definierat som sammanhängande och resonligt? För det finns inget sammanhängande eller resonligt som har med känslor att göra. De är hämningslösa.

Jag vill åka tåg igen snart. Ensam. Kanske till och med utan förbestämd destination. Bara känslan av att åka tåg och vara på väg någonvart. Och känna den där känslan av att bara stirra ut genom fönstret och känna orden och den där känslan-som-man-inte-kan-sätta-ord-på. Vilken känsla som helst. Bara att få känna igen.


S H A K E Y S H A K E Y

du ger mig lust att skriva igen. du är fantastisk, kvinna.

2010-11-18 | 00:23:24
http://shakeyshakey.blogg.se/
EBBA HJ

oj... oj.. OJ! Dina ord om hur dagboksskrivandet är och hur det är att titta tillbaka på sitt liv i text, är skrämmande likt mina tankar. Dagboken är nåntning som bara är ämnad för mig själv och det är bara jag som egentligen förstår den. Att läsa nån annans dagbok är en av de fulaste sakerna man kan göra, tycker jag. :P

2010-11-18 | 16:31:25



namn:
kom ihåg mig!

mail:

blogg:


kommentar: